Scanpix kommenterar regeringens lagförslag

Regeringens förslag om ett förbud mot integritetskränkande fotografering har väckt stark kritik från många håll. Mats Schagerström, produktionschef på Scanpix, ser många problem om lagförslaget om går igenom. Läs hans kommentarer här:

Jag tycker att förslaget är problematiskt, och att det definitivt finns en risk för att det i förlängningen kommer att hindra yttrande- och informationsfriheten. Att på det här sättet kriminalisera en viss typ av informationsinhämtning, en informationsinhämtning som lagförslaget också påpekar i många fall är berättigad, riskerar att leda till att informationsfriheten begränsas. Redan i dag finns en lagstiftning som reglerar många av de situationer som lagstiftaren vill komma till rätta med, och jag anser inte att det behövs ytterligare lagstiftning på området.

Det är också allvarligt att ansvaret i och med lagförslaget flyttas till fotografen, som på fältet i en kanske pressad situation måste avgöra om han eller hon begår en kriminell handling. En kriminell handling som dessutom har fängelsestraff på upp till ett år i straffskalan. Jag anser att det är utgivarens ansvar att fatta beslut om publicering enligt Tryckfrihetsförordningen, och inte fotografens uppgift att på fältet bedöma om han eller hon begår ett brott. Risken är då stor att fotografen istället väljer att inte ta bilder som annars skulle vara en viktig journalistisk dokumentation, och som lagstiftaren i lagförslaget faktiskt hävdar ska kunna tas.

För det är ju så att lagförslaget i första hand inte är riktat mot oss journalister, utan istället mot andra grupper av fotografer där kränkningen av de som blir fotograferade är uppenbar. För att komma runt detta finns det i lagförslaget en mängd undantag. Gemensamt för dessa är att de är vagt formulerade av typen ”…exempelvis om syftet med dokumentationen är att i media kunna visa att en högt uppsatt offentlig person i en bostad begår en mycket klandervärd handling. Det bör därför införas ett undantag från straffansvaret för en gärning som med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig.”

Det är inte lätt för en fotograf på fältet göra följande bedömning:

Är personen offentlig?
Är personen tillräckligt högt uppsatt?
Är personens handling klandervärd?
Är personens handling tillräckligt klandervärd?
Måste personen begå en uttalad handling eller räcker det med att situationen är klandervärd?
Var går gränsen för personens bostad och privata sfär? Och slutligen:
Är allt detta sammantaget (”omständigheter”) sammanvägt med det journalistiska uppdraget (”syftet”) tillräckligt för att fotografen ska undgå straff för att ha brutit mot lagen?

Det är förståeligt om fotografen i många situationer kommer att avstå från att ta bilder. Det är också värt att poängtera att hur legitimt syftet än är och även om fotografen uppfyller alla krav på undantag som lagförslaget föreskriver, är själva fotograferande kriminellt. Det är bara straffansvaret som undantas.

För våra fotografer kommer det med all säkerhet att dyka upp situationer där de blir tvungna att göra överväganden som de ovan, vilket eventuellt kommer att minska deras meddelandefrihet och innebära att viktiga bilder aldrig tas. Dessa icke existerande bilder kommer ju då naturligtvis inte heller att kunna förmedlas till våra abonnenter och kunder.

Jag ser ytterligare en effekt som lagförslaget kan ge. Om lagen går igenom kommer många människor förmodligen att missuppfatta den och tolka den mycket vidare. Det kan skapa problem för våra fotografer att arbeta i miljöer och situationer som inte alls omfattas av lagförslaget, men där personer kommer att vilja förbjuda fotografering med förvissningen om att de har lagen på sin sida. Detta händer relativt ofta redan idag, och det är rimligt att tro att den efter den 1 juli kommer att bli ännu vanligare.